Uppdatering.

En snabbis...

Vi har det bra. Det ar olidligt hett, men vi haller oss i skuggan eller pa en flytmadrass i havet.

Vi haller oss friska allihopa men det holl pa att ga riktigt illa for Adam nar han slog huvudet i tv:n som hanger pa vagen, men det blev inte sa farligt, bara ett skrapsar.

Boksysters tumorer har slutat att bloda.

Nu gar min internet tid ut....

Skriver jattemycket om resan nar jag kommit hem igen.

Dagens maste: Vatten.

Fran Rhodos.

Hej alla. Jag har hittat en dator... Men det blir nog bara ett inlagg harifran for det har var krangligt.
For att halla er uppdaterade: Flygresan gick bra, forutom ett askovader over Ungern, da det hoppade nat forskrackligt i planet. Men piloten (som forovrigt var Ingemar Bergmans son Ingemar Bergman!)tog oss sakert ner. Fran planet till ankomsthallen korde en buss in i var , men det gick bra. Nar vi vantade pa vara vaskor sa stod barnen precis vid bandet dar det borjar, och plotsligt kommer en grek pa alla fyra akande pa bandet... Mycket overraskande.

Vi bor jattebra i hyfsade lagenheter PA stranden.

Boksyster har badat trots forbud. Och atit en larv som trillade ner fran tradet vi lag under.

Vi har satsat pa att oka med ett kilo per dag den har veckan, och det kommer inte att bli nagra problem. For vi ater hela tiden.

Vi ar roda i ansiktet allihopa. Ingen har diarre an.

Inga semestergral annu.

Dagens maste: All inclusive.

Mot Arlanda.

Väskorna står sprängfyllda vid ytterdörren och vi är taggade till tusen. Allt är fixat här hemma, blommorna vattnade, sladdar urdragna och timerar(?) till lamporna inkopplade.
Jag måste erkänna att jag har varit tvungen att stressbajsa ett par gånger. Är jag den enda som funkar så, att man blir bajsnödig när det är lite mycket eller när man är orolig eller nervös?

Sen har vi det här med bloggandet... Jag lovar, dyrt och heligt, att jag ska göra allt som står i min makt för att försöka komma över en dator för att uppdatera er om läget på Rhodos. Antal kallsupar i poolen, eventuella turistmagar, flirter med strandraggare och innehållet i våra semestergräl. Ni vet väl vid det här laget att jag inte utelämnar er någon viktig information.

Under tiden får ni roa er med en ny enkät... Lycka till kära läsare och på återläsande!

Resfeber.

Ja, nu är hon då lämnad. Vårt djur. Doris.
I dag har vi har åkt tur och retur till Arkösund för att lämna Doris på hennes "semesterhem". Hon märkte redan i morse när vi började att plocka ihop hennes hundsaker att nu "är det något mysko på gång". Hon och jag gick på promenad och sen blev vi upplockade av Lasse. Under hela promenaden stannade hon och ville vända om hemåt. Hon som annars brukar trippa fram med pigga uppåtstående öron, alltid på G.

Men när vi väl kom fram blev hon så glad, och det känns så skönt att lämna henne hos några vi vet hon kommer att få det bra hos.

(Men när vi kom hem igen var det så tomt och tyst utan henne.)

Det var allt annat än tomt och tyst i huset när vi kom hem, för Adam hade stereon på, på högsta volym medan han satt vid datorn och surfade. Och förmodligen hade han gått igenom alla köksskåp efter något förbjudet ätbart... men jag är smartare... jag har gömt godsakerna.

Alva var på disco och skulle hämtas upp vid åtta.

När vi var fulltaliga (människor räknat) så började den stora packningen... Och minsann om det inte känns lite pirrigt i magen!

Dagens måste: Hela resväskor.

Saknad.

Barnen har varit hos sin pappa i snart tre veckor. Jag har aldrig varit utan dem så länge. Och det känns. Jag saknar dem väldigt mycket.
Och jag tror att det är ömsesidigt med tanke på de inkommande telefonsamtal som kommer från dem. I morse ringde till och med Alva och väckte oss...

Skulle jag få välja så skulle de bo här jämt (egoistiskt eller?), för man missar så mycket i deras utveckling och jag vill hinna prägla dem medan jag kan. Kanske att de tar efter några av mina värderingar, eller åtminstone vet vad jag står för. De veckor de inte bor här så har jag ingen aning om vad de gör eller hur de mår. Det är väldigt konstigt.
Det hade förmodligen varit annorlunda om deras pappa och jag kommit bättre överens. Då kanske de också skulle få mer stöd och tröst i min sjukdom av honom än vad de får nu.
Men i morgon kommer de hit och på söndag åker vi till Rhodos tillsammans...

Då kommer vi att sakna någon annan, nämligen... Doris.
Jag vet... hon är bara en hund, men för oss är hon nästan som en bebis. Och en bebis lämnar man inte hur som helst bara för att åka på semester.
När vi var på Cypern i våras så tänkte vi på henne hela tiden, och sa att vi aldrig skulle lämna henne igen.
Jag är nog den som är tuffast ifråga om att lämna henne, och det är också jag som ångrar mig mest sen.
Jag kan knappt titta på henne nu för jag har så dåligt samvete...

Så fel.

I lördags när vi skulle åka ut med båten så hade en båt, som ligger en båt i från Softa, sjunkit. Den hade dragit med sig bommarna på väg ner mot botten och fendrarna som satt fast i båten stod rakt upp mot ytan som två flöten. Det såg riktigt otäckt ut, så att man rös.
En båt ska inte ligga under ytan på väg ner mot botten, utan flyta, stolt guppandes ovanpå. Det var verkligen så fel.

Det är som när man ser någon man känner, känner igen eller bara vet vem det är, på Radiumhemmet. Det är det enda stället som jag inte vill se/träffa någon på, för det betyder bara en sak (om de inte jobbar där), de är sjuka. Exakt samma känsla sprider sig i kroppen, en otäck känsla som gör att man ryser. Åh nej, inte hon/han också!
En människa ska inte behöva få sin dom, i detta Dödens väntrum, utan leva sitt friska lyckliga liv med familj och jobb. Det är verkligen så fel.

Dagens måste: Varma kläder.

Medicin.

Så var det då dax för den sista behandlingen av den medicin som inte längre gör någon nytta. Det var med vemod för det som varit, och oro inför vad som komma skall, som jag gick dit idag.
Som den snälla och genomtrevliga patient jag är så hade jag med mig ett gulligt kort och en påse nybakta kanelbullar till de två sköterskorna som tagit hand om mig i snart ett år.
Alltid rara, hjälpsamma och tillmötesgående oavsett vilken kondition jag varit i. De har skojat med mig när jag varit glad och uppåt och stöttat när jag varit nere.
Nu är det någon annan som har turen att få deras behandling ( det lät lite snuskigt va?). Och jag får klara mig själv (ska nog få tabletter som knapras hemma).

Under tiden medicinen droppade in i min kropp så kom lilla boksysters syster för att få sin vidriga medicin. Vi pratade om lilla boksyster (hon skulle nog tyckt om det vi sa!), cancer, barndomen och bröllop... Tanten bakom det blåa skynket skrattade med och hon fick sedan en sudokubok, så hon hade nog trevligt hon med!

I kväll är det föräldramöte hos Adam.
Tänk, jag är högstadieförälder! Häftigt! Jag vill bli gymnasieförälder, jävla-morsan, svärmor(nja!), farmor, mormor och pensionär också.

Reportage.

För ungefär två veckor sedan intervjuades min boksyster av Aftonbladet. Hon har malignt melanom. I dag kom reportaget på Aftonbladets webbtv. Hon ställde upp på det här utlämnande reportaget för att visa andra hur försiktig man ska vara med att vistas i solen och att man inte ska tänka "det händer inte mig".

Jag vill varna känsliga läsare för att öppna länken, för det förekommer en del otäcka bilder.

Värt att notera är vår "soon to be" bok som skymtar förbi som hastigast...

Dagens måste: Solskydd.

Gästbloggare.

Det är med varm hand som jag lämnar över tangentbordet till månadens gästbloggare, min man Lasse...


Gästbloggare... Inte illa!

Vad ska man skriva när man har flera miljoner potentiella läsare (och åtminstone ett hundratal som verkligen kommer att läsa det man skriver)?

Ett naturligt upplägg är förstås att skriva om sjukdomen och hur den påverkar våra liv. Så jag börjar väl där så får vi se var jag hamnar.

Själva situationen är helt overklig. Det är verkligen en fruktansvärd sjukdom.

Men nu består ju våra liv av så mycket mer än den här sjukdomen. Cancern är en del av vardagen, ett onödigt ont.
Om vi kunde skulle vi naturligtvis välja bort den delen, men nu kan vi inte det så det är bara att acceptera faktum. Däremot kommer vi aldrig låta sjukdomen ta över och styra våra liv.

Det är lätt att älta sjukdomen och bara bli förknippad med den. Men det är inte så vi lever.
Vi har det fantastiskt bra tillsammans och jag kunde inte ha fått en bättre fru.


Ni som känner oss vet att det skojas och skämtas mycket hemma hos oss och jag skulle gärna ha skrivit ett underhållande inlägg som beskrev någon dråplig situation från vårt liv blandat med några roliga historier och kanske till och med en limerick.

Det blev inte så den här gången, men nästa gång jag får chansen som gästbloggare lovar jag att vara roligare eftersom det absolut är humor (och kärlek, förstås) jag framförallt förknippar med mitt och Lulles liv tillsammans.

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg i den här annars så välskrivna bloggen.

/Lasse

Resa.

Tack ALLA för stödet jag fick i går! Blev rörd till tårar för varje kommentar, sms, telefonsamtal och mail. Och faktiskt, jag är lika ledsen och besviken som ni. Jag som mådde så bra, vilket tyvärr även tumörerna gör, och kände mig så pigg. När man får ett sådant här svar så händer mycket (i alla fall med mig). På en gång så känner jag mig mycket klenare, tröttare, tappar aptiten och sover sämre med en massa konstiga drömmar. Ungefär som om jag blivit 40 år äldre bara genom en mening!
Men ni ska fan inte tro att jag har gett upp...

Jag och min boksyster har nu äntligen kommit fram till vad vi ska göra för trevligt tillsammans med våra barn och män. Efter många förslag/alternativ med både kryssning till Helsingfors, något trevligt spa och kräftskiva, så har vi nu bestämt oss...

Det blir en vecka på Rhodos. Ett hotell på Falirakis strand väntar på oss...

Så nu tvättas sommarshortsen, inköps det solskydd, rakas det ben och packas det väskor för fulla muggar.

Tror förresten att det är en gästbloggare på gång...

Provsvar.

Det hjälpte inte att be till Gud när jag höll andan och åkte in och ut genom ringen. Jag börjar så smått undra vad Han har för funktion egentligen. Var inte det här ett ganska passande uppdrag åt Honom? Vill Han göra fler människor ledsna? Räckte det inte med dem Han svek igår???

För jag svarar inte längre på min behandling, tumörerna mår finfint och har börjat att öka igen i storlek. Det känns förstås förjävligt, att behöva börja med någon ny medicinering med biverkningar därtill. Men vad har jag för val...? Jag vill ju leva! Vill fortsätta att vara mamma och fru (och matte).

Det blev en fruktansvärd dag...


Dagens måste: Hopp.

Skillnad.

Om det här hade varit Linda Rosings blogg så hade det stått:

"Har power walkat i 1½ timme i morse med mina älskade vänner, sen åt jag en kycklingsallad (och så skulle det vara en bild på maten). Den var grymt god:)). Nu ska jag åka till min fina vän Eva och fixa mina naglar på hennes salong. Åh, gud vad jag älskar henne."

Men nu har du den goda smaken att läsa min och här står det:

Har ätit frukost och gått en morgonpromenad med Doris. Snart kommer Lasse och hämtar mig och vi ska åka till sjukhuset och få mina provsvar.

Same same but different. Det handlar om att få må bra.

Det här kan bli en fruktansvärd dag eller en ohyggligt bra.
Ovissheten är värst...

Lilla boksyster.

Den yngsta av oss boksystrar finns inte längre.

Hon har somnat in och är nog på ett varmt och soligt ställe där det inte finns några elaka sjukdomar eller orättvisor.
Jag är så glad att vi fick möjligheten att träffa henne i torsdags trots att vi inte tillhörde dem som stod henne närmast. Mina tankar och tårar går i dag till hennes man, pappa och systrar. Men jag vet att det är många, många fler än dem som har det väldigt svårt i dag.

Det känns väldigt jobbigt för mig också. Allt kommer så nära. Jag har samma sjukdom i min kropp. Oron inför beskedet i morgon var redan stor, men är nu ännu större. Vill bara ha dem jag älskar så mycket, nära mig. Barnen och Lasse. Vill att vi ska ta vara på tiden så bra och mycket vi bara kan.

Det är svårt att hitta de rätta orden för att förklara mina känslor i dag...

Båtutflykt.

Åh, vad härligt att det äntligen är lördag!
Jag beslutade mig redan i går när jag la mig, för att vara lite busig med min medicin. Jag skulle ta sovmorgon.
Och därför blev jag SÅ irriterad när jag vaknade redan klockan kvart i åtta av att jag var kissnödig. Inte ens min egen blåsa är samarbetsvillig! Försökte ligga kvar och somna om, men insåg ganska snabbt att det inte var läge att ta en konflikt med min välfyllda blåsa. Så jag gjorde vad som behövdes och tog sedan med mig DN till sängen.

Under alla år vi har haft Softa så har vi tänkt att det skulle vara trevligt att åka in till stan med henne. Göra stan från sjön. Men det har alltid blivit någon varm, härlig klippa norröver i stället. Tills i dag. Då vi styrde vår kosa i motsatt riktning, in mot city.

Vi ankrade upp utanför Pampas marina och åt vår medhavda lunch för att sedan åka Karlbergskanalen till Stadshuset. I kanalen fick vi möte med en större båt där ett bröllopssällskap firade för fullt. Det var nästan så jag fick en tår i ögat!
När vi passerat Stadshuset (med ännu fler brudpar utanför) så åkte vi mellan Reimersholme och Långholmen för att sedan komma ut på lite öppnare vatten och bege oss hemåt igen. Hela resan tog ca fyra timmar, och det var värt varenda minut!

Med risk för att bli för djup,... vad vackert det var! Tänk att det kan vara så fint mitt inne i stan. Att man kan bada från båten vid Söder Mälarstrand. Alla mysiga små ställen ut med vattnet, som jag inte hade en aning om fanns. Husen som ligger nästan vid strandkanten.

Jag är glad att vi hoppade över klipporna i dag, för en dag med båten inne i stan! Den här dagen var körsbär i likör, som är den godaste i Aladdin.

Dagens måste: Fika på sjön.

Statistik.

Som jag har skrivit tidigare så har jag ett eget räkneverk som håller reda på er läsare åt mig. Det har varit igång sedan i lördags och så här ser det ut just nu.

Det har just varit 1000 stycken som öppnat min chokladask (ni är sugna ni!). Ni är totalt 125 stycken unika läsare från sex länder. Och länderna är: Sverige, USA, Danmark, Nederländerna, Norge och Frankrike.
I Sverige är det läsare från Stockholm, Göteborg, Solna, Sollentuna, Bromma, Nacka, Djursholm, Lund, Farsta och slutligen Genarp.

Det är 67% direkttrafik till min ask, 27% har kommit hit via en länk och 6% har hittat hit via en sökmotor.

Ni rotar runt bland mina praliner i genomsnitt 4 minuter och 8 sekunder!

De flesta av er tyckte nog att det här var ju mindre intressant vetande men jag vet några som går igång ordentligt på det här med statistik, siffror och diagram. Så jag gör det för dem, bara i dag!

Håll utkik, inom kort kommer månadens gästbloggare!

Kärlek.

Sofftillstånd.

I dag har det varit en sådan där sitta-i-soffan-och-stirra-i-väggen dag. Det är konstigt att vara i ett sådant "tillstånd" lite då och då nu för tiden. Då man liksom aldrig får arslet ur vagnen, då alla måsten blir oöverstigliga. Då kroppen, eller hjärnan bara protesterar- "nej,inte nu"! Jag har haft det här "sofftillståndet" ända sedan förra gången jag var sjuk och det har aldrig riktigt gått över.

De som förstår sig på "sofftillstånd" har talat om för mig att det är något liknande som utbrända (utmattningsdeprimerade) lider av. Men jag vet inte. Jag mår inte dåligt själv över "sofftillståndet" men kan få vansinnigt dåligt samvete över att jag inte bara kan ta mig samman och tvätta smutskläderna, vattna blommorna, dammsuga golven, planera och laga maten eller gå ut med Doris. Över att jag befinner mig i en glasbubbla medan livet fortsätter runt mig.
Doris lider inte hon heller utan är nog ganska nöjd med att jag sitter där jag sitter, så hon kan kura ihop sig bredvid och mysa.

Det här "tillståndet" gör också att jag har vissa svårigheter att ta beslut (fast det kanske inte bara gäller mig?!) och att jag, om vi är borta, ibland bara MÅSTE hem (socialfobi?!) igen. En annan sak som också är inkluderat "tillståndet" är att jag får väldigt ont i magen och gärna vill börja gråta vid minsta lilla stress eller när jag känner mig orättvist behandlad. Eller om jag har gjort något som kan uppfattas som fel.

När jag läser igenom det jag skrivit låter jag inte som någon rolig person att umgås med, så därför är det så fiffigt ordnat att jag, när jag befinner mig i "tillståndet" drar mig undan (skänk Lasse en tanke!) tills dess jag känner mig lite tuffare igen.
Och det är DÅ, ni tycker jag ser så fräsch ut, är så stark, är så modig, är så rolig, har sådan humor och sprider sådan glädje.

Ni skulle se mig i soffan...

Dagens måste: Hemglassbilens eskimåglass.

Husdjur.

När vi funderade på husdjur så började jag ett intensivt letande på Blocket och till slut dök hon upp. Doris.
Efter morgonens incident så är jag nu på jakt efter ett nytt husdjur.
Och än en gång tror jag mig ha hittat något som skulle passa mig... Han skulle heta "Sinep"!

Stockholms Sjukhem.

Efter morgonens lilla missöde så åkte jag och mellanboksyster och hälsade på lilla boksyster som är inlagd på Stockholms Sjukhem. Vi fick äntligen klartecken att ett besök av oss var ok.
Det var med blandade känslor jag gick dit. Mycket kommer tillbaka från tiden farfar och min fd elev låg där. De kom inte upprätta därifrån om jag säger så.

Hon sov mestadels av tiden vi var där, så vi pratade om ditt och datt med hennes systrar som också var där. Och det kändes som om hon var med i samtalet för hon snarkade väldigt emellanåt. Vilket var trevligt!
När hon väl behagade vakna så satt vi på hennes säng och pratade under tiden hon åt lite. Så klart kom boken på tal och hon tyckte att framsidan med oss alla tre var fantastisk. Och det är den...

Det var väldigt skönt/kul att se/träffa henne. Nu får hon bara ta och krya på sig lite så vi kommer i väg på spa.

Efteråt fikade jag och mellanboksyster och vi diskuterade olika alternativ på något trevligt att hitta på som inkluderar våra män och barn. Får se vad det blir...

Sedan hem till en ren och väldoftande hund.

Snuskhund.

Såg fram emot en härlig morgonpromenad med Doris, tänkte gå en extra lång runda (för att trötta ut henne ordentligt) med tanke på att jag eventuellt ska lämna henne själv en stund idag. Först gick vi i området och då får hon alltid gå kopplad men när vi kom till stora "hundängen" släppte jag henne lös. Man riktigt ser hur hon njuter av att få springa lös. Hon springer i 120, helt slickad mot marken i stora cirklar ( någon som vet något om hundpsykologi??).

Jag går hela tiden och hon håller sig i närheten hela tiden, tills vi närmar oss en viadukt, där jag alltid kopplar henne eftersom man inte ser vad man möter på andra sidan. Hon har då sprungit in i en buske men kommer farande mot mig när jag ropar, men hon kommer inte ensam... nej, med henne kommer en fruktansvärd odör av (ursäkta mig) människoskit!!!

Hon har alltså hunnit med att rulla in hela sig och mumsa i sig det som inte fick plats i pälsen. Jag hann tyvärr inte upptäcka det utan TOG i hunden med resultatet bajs på handen... Ni som känner mig vet att jag har LITE svårt för baciller och bakterier, så det här var lite väl mycket. Say no more!
Men men, jag gräver inte ner mig för det, utan hoppas på en fortsatt trevlig dag!

Avklarat.

Nu kan jag bocka av datortomografin (DT) också.
Jag och Lasse hade sällskap av min cancerkompis Marie i väntrummet. Det måste se bra lustigt ut med alla patienter som sitter där med sina tillbringare och dricker helt hysteriskt! Vi hade väldigt roligt när vi satt där och lyssnade till datorrösten (som hörs genom dörren) som sa åt patienten innan att hålla andan men som aldrig sa åt henne att andas igen. Marie skojade och sa: De frågar sig säkert därinne om hon ska vara så blå...

När det var min tur så passade jag på att be till Gud (att han ska göra mig frisk eller åtminstone att "hyresgästen" ska har krympt) medan jag åkte in och ut igenom ringen. Jag vet inte om det var rätt tillfälle men nu är det i alla fall gjort...

Men det är ingen rolig undersökning det där, för av kontrastvätskan uppstår en äcklig metallsmak i munnen, sen börjar det att hetta något ohyggligt i hela kroppen för att slutligen kännas som om man kissar på sig. Jag är alltid helt övertygad om att det är en blöt fläck under rumpan när jag reser mig upp...

I dag uppmärksammas internationella dagen för vänsterhänta.

Räkneverk.

Eftersom jag är väldigt nyfiken av mig och vill veta hur många som hänger med mig på min blogg så har jag lagt till ett litet räkneverk längst ner på sidan. Det håller reda på hur många gånger min sida öppnas, alltså hur många besök jag har.

Jag la till det i lördags och det är redan 485 stycken som öppnat, och förhoppningsvis, läst det jag har skrivit... Det är riktigt häftigt!
Men jag tror inte att ni är så många totalt, utan av erfarenhet så vet jag att man ibland går in flera gånger per dag för att se om det har kommit något nytt inlägg.

För att veta exakt hur många som läser så har jag ett annat räkneverk som bara jag kan se. Jag vill inte chocka er, men jag kan säga att ni blir fler och fler som läser för varje dag.

Jag uppskattar verkligen när det har lämnats en kommentar till det jag skrivit, men jag har bestämt mig för att inte svara på dem, för det tar alldeles för mycket tid. Jag går faktiskt in själv ibland, just bara för att se om jag har fått någon kommentar.
Så vi säger väl så, jag fortsätter att skriva och ni, mina vänner, fortsätter att läsa.

Vardag.

I det Cederlingska hemmet börjar vardagen att ta för sig.

Väckarklockan ringer varje morgon (en jävla dum uppfinning tycker Doris som inte vill gå upp mitt i natten) och vi försöker komma ihåg våra morgonrutiner.
Lasse går till jobbet (bensinen är ju så dyr!!) och Doris och jag följer med honom så långt det går.
Sen står vi och tittar efter honom så länge han syns. För det är tomt här hemma på dagarna utan honom, nu har man ju liksom vant sig att tillbringa dagarna tillsammans. Och vi tycker om det, att spendera vår tid ihop!

På något sätt så går tiden, i dag hade jag en mäklare här för att värdera huset, och det står inte på förrän han är hemma igen.

Men ändå, vad tråkigt det är att vardagen är här, det blev höst så på en gång! Och för min del så kommer ju självklart tanken att det här kanske var min sista sommar. Man vet ju aldrig hur min "hyresgäst" tänker.

Tänkte att det här var ett bra tillfälle att tacka alla vi fått besöka den här sommaren, som bjudit på fika, lunch, middag eller husrum. Hoppas att vi inte har varit till alltför stort besvär så att vi får komma tillbaka. Tack!

I morgon dax för datortomografi av buken för att se hur "hyresgästen" mår. Först dricka 1½ liter vatten under en timme (skulle kunna vara en os-gren), klä av sig och lägga sig på en smal brits, för att sedan få en injektion med kontrastvätska. Därefter börjar det roliga, man åker liksom in i en ring och där talar en datorröst om för en att hålla andan, så åker man ut igen och då talar hon om att man får andas. Det ska man göra två gånger (för att vara säker på att man inte missar det roliga!!) och sen är det bara att vänta en överjävlig vecka på svaret.

Evenemang.

Hjärtundersökningen kan bockas av. Det gick bra men inga undersökningar är speciellt roliga. Svaret får jag av dr Lidbrink på måndag.

Sedan jag och Lasse blev ett par (för snart sex år sedan faktiskt, vad tiden går!) så har vårt mål varit att göra minst en kulturell sak i månaden. Vi vill, som jag skrivit tidigare, ta vara på tiden, uppleva saker och ha roligt tillsammans. Införskaffandet av vårt kära djur Doris har dock satt vissa käppar i hjulet för den saken, för man ska inte lämna hundar ensamma för mycket och det känns heller inte bra att göra det.
Men nu har hon blivit lite större och klarar av att vara själv en stund om vi skulle vilja roa oss några timmar. Och det vill vi...

Inplanerat är:
September - Stevie Wonder på Globen.
Oktober - The Producers på Chinateatern.
November - Julkonsert i Globen.
December -
Januari - Champions of Rock i Norrköping.

Som du ser är december tom, och vi tar tacksamt emot eventuella förslag (eller inbjudningar från er i bekantskapskretsen som är lite av stjärnor själva...).

Dagens tanke går till allas vår Drutten - Agneta Bolme Börjefors. Ännu en syster som inte klarade kampen mot cancern. R I P.

Söndag igen.

Jag läser om Daniel så jag glömmer bort min egen blogg...Vi delar så mycket han och jag, fast han vet inte om det.

Ja, vad har jag gjort så här en vanlig söndag när vardagen börjar igen imorgon?

Jag har hunnit med två långa Dorispromenader, varit på husvisning(?) och fikat med en boksyster på Brostugan.

Att gå ut och gå är ju riktigt skönt (man känner sig så nyttig!), och vad mycket mysiga områden det finns att upptäcka. Dessutom hann Lasse och jag avhandla en hel del.

Fika på Brostugan var både gott och trevligt (men en aning kallt).

Husvisning på Inspektorsbacken. Ja, vad säger man...vi vill bo i villa!! Fast den här var inte riktigt vad vi är ute efter. Och inte heller något vår personliga bankman skulle ha rekommenderat.

I morgon ska jag på undersökning av mitt hjärta, får se om de kan se något, för det är fullt utav kärlek.

Rekommendation.

Ja, den här dagen är faktiskt också en äcklig chokladbit, typ höstnougat i Aladdin. Jag är riktigt låg och vill bara dra något gammalt över mig.

Jag måste också bekänna en sak...fast en del tycker att jag är FÖR öppen här... jag läser dödsannonserna i DN. Så nu var det gjort!
I morse läste jag om en kille, lika gammal som mig, som inte klarade kampen jag kämpar. Det hänvisades till hans blogg, och jag har läst och läst. Jag har hittat min tvillingsjäl, så om jag inte redan var väldigt lyckligt gift och han död, så kanske... Eftersom jag har folk omkring mig som vill umgås så har jag lagt honom som favorit, så jag kan fortsätta läsa när jag har tid. För jag är fast.

Dagens måste: www.danieledman.blogspot.com

Tråkmåns.

Eftersom vi har fått ganska mycket gjort här hemma sedan min syster var här sist, så började vi dagen med att fika på den nya altanen under det nya solseglet som skyddade oss mot solens strålar som värmde i dag.
Därefter guidning, först garagedörrarna (som höll på att torka) sedan nya köksbänken och spisen, och till sist balkongen med nytt snyggt balkongskydd. Allt fick MVG.

Mormor, som numera är "innekatt", kräver inte så mycket av en utan är nöjd bara man kommer dit, fick njuta av vårt sällskap under några timmar. Hon uppskattade mig även om jag var lite låg.
Men jag ville inte utsätta de andra festdeltagarna på kräftskivan vi var bjudna på i kväll för mig, så vi tackade nej till den. När Ma hörde det så tyckte hon lite synd om mig/oss så hon frågade om vi inte kunde tänka oss att äta en bit mat med dem iallafall. Det var lite lagom så vi åkte dit. Våra kräftor fick bli förrätt.

Den här dagen var inte den godaste chokladbiten i min chokladask.

Oro.

Jag sover inte alls bra på nätterna som jag skrev för några dagar sedan. Sover oroligt och vaknar tidigt och ligger och funderar. I morse gick jag upp och målade garagedörr istället som någon slags terapi, det hjälpte föga.

Det är mycket som ska sorteras i min hjärna, Adam som börjar högstadiet i ny skola, ovisshet ang Lasses jobb där det är stora nedskärningar på gång, jag som har jobbet kvar så länge jag är sjukskriven men när jag ska börja jobba igen så får jag inte vara kvar pga nedskärningarna och cancern och dess hemska följder.
Vill bara stänga av filmen jag har huvudrollen i...

Syster kommer och hälsar på i dag. Trevligt eftersom vi inte träffas så ofta, beror nog på att hon bor 50 mil härifrån! Får se vad vi hittar på för skoj...

Dagens måste: Doris.

Flygkrasch.

Usch, något hemskt har just hänt.

Vi var på väg på en promenad med Doris och hade kommit en liten bit från vårt hus när jag ser ett vingligt och väldigt lågtflygande flygplan. Området där vi bor ligger rätt högt och jag sa till Lasse att det stryker nästan taken på husen. Vi stannade upp för att titta men det fortsatte och vi med. Det gick väl ca fem minuter och sedan började det att höras sirener överallt.

Vi blev väldigt oroliga och illa till mods för vi förstod vad som hänt. Men var? Hur långt kom det? Jag började tänka på barnen som bor en bit ifrån oss i den riktning planet var på väg mot. Det bara snurrar runt i huvudet när man ser en sådan här sak. Blir nog lite chockad.

Vi styrde promenaden mot det håll planet flög åt och snart såg vi en svart rökpelare stiga mot himmelen. Vi bara rös. Hur kände sig människorna i planet just när de flög över oss? De måste ha förstått vad som var på väg att hända. Såg de oss stå på säker mark och titta upp på dem? Jag är helt övertygad om att de i så fall hade velat byta med oss ( så som jag vill byta med alla er friska!).

Nu ville vi bara komma hem för att få reda på var, varför och hur?

Det hade kraschat ungefär en kilometer från oss och alla fyra hade själva tagit sig ur planet...

Och så gick de och köpte en lott och levde lyckliga i alla sina dar!

Spelkväll.

I går blev det sent. Vi var nämligen hembjudna till kollegan som våldgästade oss häromdagen (kände väl att hon var tvungen att bjuda igen). Vi var några stycken som hade mycket trevligt. Det bjöds på italiensk plockmat, vin i stora mängder (jag körde dock) och vi spelade Pictionary (tveksam över stavningen!). Lasse vann inte för er som undrar (ska låta honom vinna i något annat spel i dag så han blir glad igen!).
En lyckad kväll med andra ord!

Eftersom vi var en del skolfolk så blev det många roliga historier om fd och nuvarande elever. Det skulle vara mycket intressant att veta vad eleverna säger om oss...
Sedan roade vi oss med att berätta "tokiga" saker våra partners har gjort. Väldigt uppskattat faktiskt. Synd bara att det inte fanns så mycket att säga om mig...

Idag är det Lasses tur att bli "manglad" av författaren och sedan hade vi tänkt fira Stockholm, om vädret tillåter.

Tjing tjing!

Färgenkät.

Jaha, då var enkäten om vilken färg du förknippar med mig avslutad. Den färg som "vann", alltså flest tänker på när det gäller mig blev lila. Och det är den färg jag "är", men jag passar väldigt bra i rött och har därför många kläder i rött.

Anledningen till varför den här lilla "leken" uppstod är att vi tre som är med i boken har fått varsin färg på sidorna som handlar om oss. När jag förra veckan såg ett prov på boken och till min fasa upptäckte att jag var BLÅ, la jag in en protest där jag mycket diskret (NOT!!) förklarade för formgivaren att jag ÄR lila.
Han kunde fråga alla som känner mig så fick han se!! Eller?? Vet alla som känner mig vilken färg jag är?! Vad gör man, skickar ett sms, skriver ett brev eller ringer folk och frågar? Nej, man ordnar till en liten trevlig enkät på sin blogg såklart!

Det kanske blir fler undersökningar framöver eller gästbloggare eller temaveckor eller...ja, man vet inte riktigt när det gäller mig.

En timeout.

En lugn dag hemma bara. Drog oduschad på mig halvlufsiga kläder och satte upp mitt otvättade hår i tofs. Sedan en lång promenad med Doris och fortsatt renovering av garagedörrarna som nu måste stå öppna i några timmar för att färgen ska få en chans att torka lite.

Så skönt att bara få gå och småpyssla lite på tomten, få lite tid att tänka på de i min närhet som inte har det lika bra som jag just nu. Hörde att telefonen ringde inne, men brydde mig inte om att svara. Har inte ens haft någon musik på i dag, vilket inte är likt mig.

Känner mig så lyckligt lottad över att min sjukdom håller sig snäll för tillfället. Får nästan lite dåligt samvete över att få sova gott om nätterna utan sömnproblem. Ha aptit och kunna äta utan att må illa. Kunna gå och röra mig utan att ha ont. När andra jag bryr mig om, inte kan det.

Vad gör då lite biverkningar som näsblod, huvudvärk och konstig smak i munnen?

Det börjar också infinna sig en oroskänsla i min kropp inför nästa vecka och alla undersökningar. Och av erfarenhet vet jag att den känslan kommer att öka tills provsvaren kommer.

Kanske dax för "Berts fräckisbok" igen...

Tack!

Lasses kommentar efter att ha läst mitt inlägg:

"Åh älskling, du är så duktig!
Det är så många som skriver utan att kunna.
Och du har kunnat, utan att skriva."

Jag tyckte det var så fint sagt och lite poetiskt eller nåt!

Jag vill också passa på att tacka för all positiv respons och beröm jag får.

Tack!

Ikea.

Jag skäms nästan att behöva säga det men...vi har varit på Ikea idag. Jag tror aldrig det har hänt tidigare att jag varit där tre gånger inom loppet av tre veckor.
Men idag var det liksom inte vårt fel utan Lasse hade lovat att ta dit sin mamma för att hon skulle köpa nya fåtöljer, så vi var ju faktiskt tvungna. Man måste hålla vad man lovar...

Eftersom det var Ikeaväder så var vi inte ensamma där, jag hade gott om sällskap bland fynden. Jag skulle just klämma lite extra på en liten korg man lägger över kakorna (som skydd mot flugor m.m) när en kvinna kommer fram till mig, sträcker fram handen och frågar om det är jag som är Ulrica. Här gäller det att tänka snabbt, är det positivt eller negativt att vara Ulrica just nu?? Jag erkänner i alla fall att det är jag och hon berättar att hon känner igen mig från alla kort som hennes man har tagit på mig (nej, inte sådana kort som ni tror...). Det är alltså fotografens fru som har lyckats urskilja mig i mängden av alla människor! Och det innan boken ens blivit tryckt...
Hur ska det då bli sen undrar man ju? Lassievarning eller? För ni kommer väl ihåg att man kunde gå med i Lassieklubben (efter Ainbusks "Jag mötte Lassie") om man mött/sett någon kändis, även om det ibland var ganska långsökt?

Dagens måste: Sista allsången.

Middagsbesök.

Ja, här fick man för att man klagat över att det varit för varmt... spöregn, blåst och skitkallt!
En lugn dag hemma hos makarna Cederling, eller nej förresten jag tvingade Lasse att börja renovera garagedörrarna. Det bara MÅSTE göras innan hösten. Vi hann inte så långt innan regnet kom så då bara MÅSTE vi åka och handla. 675 kronor på renoveringsgrejer! Till en garagedörr! Hutlöst!

Till middagen fick vi oväntat besök... nej, inte MA och PA.
Utan en gammal kompis och kollega (ja, hon fyller faktiskt 39 i september) kom förbi och kunde tänka sig att äta lite pasta och pastasås med oss. Som så ofta nuförtiden så kom samtalet att handla om min blogg. Hon och hennes man läser den varje dag. Men de känner mig väl och undrar varför det inte dykt upp något snusk- eller sexskämt (bara en fräckis!) än.

Så till alla besvikna måste jag tyvärr säga att eftersom mina föräldrar och mina barn också läser så måste jag skärpa till mig. Det är svårt men det måste gå...

Men när vi ändå är inne på ämnet. Hur har andra hundägare sex??? Doris är jämt i sängen och vi är inte intresserade av tidelag. Får hon inte vara i rummet så skäller hon. Vad ska grannarna tro??

En extra tanke till Arne som har namnsdag idag. Arne hette nämligen mannen som bodde här innan oss och som spökar för oss nu. Grattis Arne!

Söndag.

Ytterligare en dag i min chokladask börjar att lida mot sitt slut. Men vi tar den från början...
Eftersom Adam ska på träningsläger i dag så sker byte av barn en dag tidigare. Jaha, så var de här sommarveckorna över.
Innan de åkte till sin pappa så var vi och tog en frisbeegolfrunda ute på Kärsön, det är så mysigt därute och att gå med när de andra kastar är lagom för mig. Vill inte anstränga min arm i onödan, så jag är Dorisförare, det är ansträngande nog.
Fint väder hade vi också till skillnad mot kvällens väder...

Ma, Pa och jag (Lasse hade en date med Urban fotograf) var nämligen i Vitabergsparken för att se "Den improviserade melodifestivalen 2008". Föreställningen var jättebra och rolig men det började tyvärr att skvätta lite, för att sedan tillta så de var tvungna att avbryta innan den var slut.
Det är också något vi brukar gå på, Lasse och jag, Parkteaterns föreställningar som turnerar runt i Stockholm. Det är gratis och brukar vara riktigt bra. Vi brukar åka dit i god tid för att få plats på bänkarna/stolarna (om vi inte tar med våra egna brassestolar. Vuxenpoäng!) och medan vi väntar äter vi något gott eller bara tittar på folk. Det finns många olika sorter...

Som sagt ännu en bra dag i mitt liv förutom att jag känner mig lite låg över att barnen har åkt. Men jag har ju fått rådet förut att ta till "Berts fräckisbok", så varför inte...

Dagens måste: Regnponcho.

Bebis.

Frukost på altanen innan det började att regna. Efter det "pluttade" vi i Softa i vattnet igen. Skönt, nu kan vi åka ut till "våra öar" igen när det är fint väder.(Vad gör alla människor när det är fint väder, trängs på stranden?)

En kompis till mig fick barn på Lasses födelsedag, så vi åkte dit och tittade på den lilla flickan på eftermiddagen.
Vad fantastiskt det är egentligen att allt redan finns och fungerar när de är så där små. Nu har hon ett helt liv framför sig, med allt vad det innebär. Det är tur att man inte vet vad som väntar en. För hur skulle man leva då??

Det är en konstig känsla av saknad ,sorg och avundsjuka (får man säga/erkänna det?) som samsas i min kropp.
Det går inte en dag utan att jag tänker på vår lilla filur som inte fick chansen att bli vår lilla flicka. Hon fick stå tillbaka p g a mig. Hon var så väldigt önskad och efterlängtad.

Jag tänker hela tiden på hur gammal hon skulle varit, hur hon skulle sett ut, vem hon hade liknat, på hennes första jul i julas, hennes andra semester med oss den här sommaren och på att jag egentligen skulle ha varit föräldraledig och inte sjukskriven.

Jag vet att många, nu när jag skriver det här, tar illa vid sig. Att man på något vis inte ska prata om det, att det ska undvikas. Varför är det så? Jag pratar gärna, behöver det. Att vara tyst är för mig att förneka. Jag vill inte förneka något som skulle bli det bästa som finns tillsammans med Adam och Alva. Att inte få henne är det jobbigaste, sorgligaste och svåraste jag har varit med om. Men för andra är min sjukdom det och de tycker nog att den ska vara det för mig med.

Hon fattas oss.

Tennis.

Behandling i morse, jag och Lasse uppkrupna i sängen på P54. Nära och mysigt, sov nästan en stund. Sen ut i verkligheten igen, i vårt fall hem till Adam, Alva och Doris.
Det var bestämt sedan länge (och biljetter bokade) att vi skulle gå och se tennis på Stadion (Nordea Nordic Light Open)och idag var det då dax. Först lämnade vi Doris hos Pa sen tog vi bilen in till stan (10 kronor vägtull).

Jag tycker att det är trevligt att göra saker alla fyra så det blev en lyckad dag med tennis, mat och glass. Förutom att jag tappade själva nougatkulan i min Tip Topglass så den trillade ner ett flertal gånger frampå min vita t-shirt och fick gå nerfläckad halva dagen.

Tyvärr har jag känt mig trött och irriterad på allt och alla hela dagen. Det beror nog dels på min behandling jag fick i morse och dels på att det händer så mycket annat runt om mig just nu som påverkar mig.
Ska gå och lägga mig för att skona resten av familjen från min tråkiga person.

Dagens måste: Ursäkter.