Fräckis.

I dag blev det så dax för en heldagsutflykt till Flen där vi hälsade på min före detta mans faster och farbror (hängde ni med?) och deras hundar. Vi hade en skön biltur med snälla barn i baksätet och bra musik på stereon.

Väl där så fick vi god lunch i värmen, det var så pass varmt att vi var tvungna att ta oss ett dopp efteråt. Doris och hennes två hundkompisar, Benji och Mimmi, simmade med oss och såg ut att ha mycket trevligt, på hundars vis.
Efter badet så fikade vi och det blev en diskussion ang. snuskorden i min blogg.

Så därför:

Tjejen efter samlaget:
-Det var ett väldigt litet instrument du hade.
-Ja, men jag är inte van att uppträda i så här stora lokaler...

Ja men, det där gick väl bra. Kul va? Jag har många fler...

Det blir en tidig kväll hos oss i kväll för i morgon har jag tid klockan 8.30 på Radiumhemmet för behandling. Bläää.

Getingstick.

I morse var vi alltså på Radiumhemmet och fick positiva besked, men det är inte alla i min närhet som får det just nu.

Min ena boksyster har fått besked om spridning efter symptom som tydde på det, och behandlas nu akut för det. Hoppas hoppas hoppas att det ger resultat.

Min andra boksyster har påbörjat en ny behandling efter att den förra slutat att fungera, och hon ska få sin "dom" på fredag. Funkar, funkar inte. Hoppas hoppas hoppas att den gett resultat.

Min cancerkompis (jag fick kalla henne så!) kämpar också med spridning av sina tumörer, trots medicinering, och ska börja med sin,förhoppningsvis, nya effektiva medicin nästa vecka. Hoppas hoppas hoppas att även den ska ge gott resultat.

De tre finns i mina tankar hela tiden. Jag skulle göra vad som helst för att de ska få må bättre. Jag skulle vilja att de kunde njuta av sommaren och av deras barn/män.
Jag kan inte riktigt känna mig lugn trots bra besked, för det som drabbar dem nu, kan drabba mig när som helst. Jag vet inte vad som lurar i min kropp.

Apropå kropp...röv.

Softa fick tillbaka sin motor idag. Vi blev av med 3000 kronor. Under tiden motorn sattes på plats så passade Doris på att bada och då slog en geting till och stack henne i tassen. Åh, stackars henne, hon fick så ont. Men å andra sidan har hon aldrig varit så lugn... Så man kanske skulle ta patent på getinggift, för lugnare hundar, barn, äkta män eller elever.

Min lilla rygg.

En snabbis bara för er som eventuellt är oroliga över resultatet av skelettscinten.
Min rygg såg helt okej ut för att sitta på en 35-åring. Alltså, där tumörerna satt, på 8:de kotan i ryggen och fram på bröstbenet kunde man se att en läkning skett. En tung sten föll från mitt bröst (och fleras kanske?).
Min kropp kanske inte sviker mig trots allt, det verkar som min lilla rygg hänger med ett tag till.
Och det här känns helt fel.... men ändå.... Fitta.

Lasse 35 år.

Oj, vilken dag. Upp med tuppen för att sjunga för min Lasse som faktiskt fyller 35 år idag, det kan man inte tro. Han fick paket och grattiskramar i sängen av familjen (Doris lekte dokumentsförstörare...). Sen en snabb frukost och iväg till Viggbyholm för att lämna in Softas motor.
Planen sedan länge var att hyra ett släp och köra bort en massa skräp till Lövsta soptipp, så det var snyggt när Lasse skulle ha lite kalaskaffe här hemma.

Det blev emellertid lite stressigt då det var inbokat fika i Rosendalsträdgård klockan två med de andra för boken inblandade (det var innan motorn gick sönder). Tyvärr saknades en av mina boksystrar, (hon har blivit sämre och är inlagd igen) vilket gjorde mig väldigt ledsen.
Glädje på morgonen och sorg på eftermiddagen.

Jag har nu sett en liten del av den kommande boken, och jag lovar er...vilken kioskvältare. Så starka bilder och så bra text. Visst måste man ha releaseparty? Det gäller att ta till vara varje chans att partaja...
Nåväl, efter några trevliga timmar (varför går tiden så fort när man har trevligt/kul?) så bar det av hemåt igen för att förbereda nästa happening.

Vilken avlöpte i fräckisarnas tecken. En av gästerna hade nämligen med sig boken "Bert Karlssons bästa fräckisar". Och den föll mig verkligen i smaken. Får se om jag vågar dela med mig av någon här, för en del var riktigt grova. Men jag kanske kan mjuka upp er lite genom att smyga in ett snuskigt ord lite då och då. Pitt.

Nu gäller det att ladda om inför morgondagens läkarbesök och besked om min rygg. Vilken cliffhanger det blev.

Dagens måste: Paket.

Motorhaveri.

Vi tänkte vi skulle ge oss ut på sjön en sista gång, för vi har annat planerat några dagar framöver.
Så i går kväll vid elva var pastasalladen som vi skulle ha med oss klar.
I morse halv nio ringde klockan (vilket är tidigt nu för tiden) och vi spurtade på som bara den för att komma iväg.
Straxt efter elva glider Softa ut på en spegelblank fjärd, vi styr mot klippan vi låg vid i går.
Efter en kort stund (men tillräckligt lång för att inte ta oss tillbaka) så vill inte motorn mer.
Ok, vi inser att det bara är att ringa Pa (för andra gången den här sommaren. Bensinstopp förra gången. Pinsamt!) och be honom komma. Under tiden vi ligger på svaj så kommer en mycket vänlig man åkande för att erbjuda oss sin hjälp, han har sett alltihop från sin brygga.
Vi tackar nej, för vi har hjälp på väg. Men han tycker ändå vi ska pröva starta igen, och se det går, i ca.100 meter för sedan börjar det att ryka MYCKET kraftigt från motorn. Ösa vatten över motorn och lugna barnen så var allt bra igen. Nu har inte Softa någon motor därbak längre, den ska på reparation. Vi får se om det blir någon mer båtfärd den här säsongen...

Men är det inte lite typiskt när man ska göra något för "sista gången", att det händer något. Skidåkarens sista åk, gymnastens sista hopp, formel-ett förarens sista varv eller fotbollsspelarens sista match, ofta hör man att det slutar olyckligt. Varför är det så? Är det någon däruppe som tycker att man skulle ha slutat tidigare?

Dagens måste: Åror.

Tänkvärt.

Jag dissade Lasses förslag om promenad i Gamla Stan, det gick fetbort!
Vi åkte ut med båten en stund för djuret var hemma. När vi kommit hem så åkte barnen med Lasse till hans mamma för att tömma hennes hallonhäckar och körsbärsträd.

Igår när vi satt på altanen och åt middag och jag var lite missnöjd över att bara vara hemma så började vi att prata om att man hela tiden bara vill ha mer och mer. Vi jämförde oss med andra människor i Sverige eller världen.

Vi bor i ett fint hus på anrika Vällingbyhöjden. Med ny fin altan. En bra bil parkerad på tomten. En liten båt guppandes i Lövsta. Två friska ganska hyfsade barn. En lagom stor hund. Vi kan dricka vatten ur kran och köpa vilken mat vi vill. Och tycker väl själva att vi har det gott ställt (om vi jämför i hela världen!).

Vi har det ganska så bra om det inte vore för ett stort grått moln på himmelen, min hälsa.
För det hjälper inte med alla pengar i världen eller lyxiga ägodelar, för att bli fri från den här sjukdomen. Tänk på det, alla ni som aldrig blir nöjda! Ni kan få byta med mig en dag, så kanske ni värdesätter det ni redan har.

"Den friske har hundra önskningar, den sjuke bara en."

Mera båt.

Ännu en härlig dag på sjön. Den här gången åkte vi lite längre bort och hittade en mysig liten vik in mellan två berg (och lite vass). Synd bara att vattnet har börjat blomma för det var lite halvsunkigt vatten, men det hindrade inte oss från att ligga i mest hela tiden.
Även Ma och Pa hittade dit med hjälp av barnens beskrivning, så Softa (vår båt) behövde inte ligga ensam inkörd i vassen utan hade Andra bredvid sig.
Barnen hade med sig en gummibåt som de pumpade upp och hade jättekul med (ja,mormor med för den delen).
Efter en hel dag på sjön så är man rätt mör i kroppen, så vi får se vad som händer imorgon.

Makarna Cederling har som sagt vissa meningsskiljaktigheter ang. semesteraktiviteterna.
Jag ville att vi skulle åka någonstans under en längre period när barnen kom hit medan Lasse tyckte vi kunde göra dagsutflykter. Jag vill utnyttja vår lediga tid vi har tillsammans, dagsutflykter kan man göra på våren eller hösten.

Dessutom ska det lagas mat, tvättas kläder, städas, handlas m.m precis som vanligt när man bara är hemma. För mig är det värdefullt att slippa allt sånt för någon vecka eller två.
Jag vill inte direkt säga att vi är osams (utan jag har förlikat mig med mitt öde...)men jag känner mig lite irriterad, missnöjd, snarstucken ja, kalla det vad ni vill.

Nu tycker jag att det är upp till Lasse att komma på "dagsutflykter" och hans förslag för i morgon lyder: åka in till Gamla Stan och promenera, köpa nån glass, titta in i några mysiga små bodar.....????? Oh yeah, that thrills me so. I 32 graders värme.

Värmebölja.

Idag har vi accepterat en utav inbjudningarna, vi har nämligen varit hos Henrik och Emma på deras härliga landställe Dalen. Det var väldigt varmt.... Där har vi ätit mycket god mat, spelat spel, slappat, umgåtts och badat.
De har en stor härlig tomt som Doris har racat runt på (gud vet vad hon har lyckats nosa reda på för att sedan äta upp!!)och skrämt katterna Java och Lipton till skogs. I alla fall höll de sig utom synhåll hela dagen.

Hittade en fästing som kröp på mig. Det är väl ena riktigt äckliga djur!!! Varför finns de? Vad är de bra för?

Dagens måste: Goda vänner.

Baddag.

Nu sitter jag på den nybyggda altanen, med det nysådda gräset (som är på väg upp om ett par tre veckor) och en iskall Smirnoff Ice i handen, väntandes på att Lasse har grillat klart och därefter serverar mig mat.

Vi har haft en kanondag på sjön, vid Ormön. Det finns ingen skugga där (om man inte vill ligga vid toalettbuskarna!) så det blir till att flyta omkring på sin flytring hela dagen. Sämre kan man ju ha det!

Nu är båda barnen helt vita i håret, de blir det på sommaren. Det ser så somrigt ut tycker jag.

Vi har haft en diskussion ang datoranvändandet här hemma, så för att föregå med gott exempel så kanske det inte blir så många inlägg den närmsta tiden.

Dagens måste: Grillmiddagar.

Fantastisk kväll.

Idag gick jag med barnen till Nälstabadet för att svalka oss lite. De var i bassängen i typ fyra timmar och jag låg och tryckte i skuggan som en annan pensionär.

Jag är inte så kyrklig utav mig men vi brukar försöka att gå på deras konserter som är i världsklass fast betydligt billigare (50:-/p). Så ikväll har vi fyra (Doris höll ställningen hemma) först ätit en god middag på restaurang, för att sedan gå till St Tomas kyrka i Vällingby och se en helt fantastisk konsert med musikalartisterna Peter Johansson och Matilda Hansson.
Han har varit med i musikaler i London och spelar nu Footlose i Stockholm. Hon är stor stjärna i Tyskland. De är kusiner.
Efteråt var det mingel i trädgården med förfriskningar och fotografering.
Barnen (läs Adam) som var aningens skeptisk till hela arrangemanget var helt lyrisk efteråt.

En helkväll med restaurang och konsert för fyra personer för 610 kronor! Helt ok.

Dagens måste: Svenska kyrkan.

Morgonmys.

Det är så skönt på morgonen för jag (och djuret) går upp före resten av familjen. Jag skulle egentligen också vilja sova riktigt länge men jag måste ta min medicin vid en viss tid varje dag och sen måste det gå ett antal timmar innan jag får äta. Men det är så härligt att få en stund för mig själv att stöka omkring på, innan cirkusen börjar.

Idag har fixandet fortsatt och jag har kommit fram till att jag inte behöver Bygglovs-Matte för jag har den ultimata mannen, både snygg och händig!

Sommarkvällen har vi spenderat ute på Kärsön med lillebror Daniel. Först en frisbeegolf runda, sen ett dopp i det blå för Adam och Alva (varför har inte barn någon känsel i kroppen?) och därefter avslutades kvällen med fika i gröngräset. Mycket trevligt för alla inblandade.

Vad gör man åt en liten flicka som är SÅ ledsen för att hennes mamma är sjuk och kan dö? Som säger att hon inte vill leva längre om mamman dör? Hon är orolig över vem som ska bry sig om henne sen? Som är så arg och ledsen att hon vill göra dumma saker säger hon.
Hur tröstar man den lilla flickan när man själv är ledsen över allt hon är ledsen över?

Äntligen hemma.

Äntligen är Adam och Alva här igen. Och det är full fart.

Jag blir nog också lite speedad av dem, eller av det mindre bra väder vi vaknade till i morse. Det resulterade i att jag bara måste fixa till lite i köket, så in med man och barn i bilen och snabbt iväg till Ikea (för andra gången den här veckan!) för att komplettera lite. Så nu mäts, sågas, slipas och borras det för fulla muggar här hemma.

Jag saknar bara Bygglovs-Matte...

Det är nästan som när jag fick kortison, då jäklar, aldrig har det väl blivit så mycket gjort i huset som då. Jag var som en blossande Duracellkanin (det önskar nog Lasse att jag är vid andra tillfällen...).

Vi får väl se hur många inlägg det blir när barnen bor här, för de bryr sig inte om någon bloggande mamma inte, det är fight om datorerna under den vakna tiden.

Dagens måste: Ikeas femkronorskorv.

Mod.

Jag vet att jag, genom mitt sätt att vara under min sjukdom, har berört och påverkat människor. De tycker att jag är så stark, öppen, modig och positiv.

På Alvas avslutning i våras så vinkade hennes fröken på mig och jag gick fram till henne. Hon stack då ett litet paket i min hand sådär lite i smyg (de andra föräldrarna ville kanske också ha om de såg). I paketet var det en sådan där liten bok, ni vet om tänkvärda saker, typ En deppig dag, Om kärlek, Till mamma osv.
Min hette Tänkvärt om mod, och jag har hittat en liten vers (vuxenpoäng!!!) som passar så bra på mig och vad jag står för:

Mod tar sig många uttryck.
Det finns fysiskt mod, det finns moraliskt mod.
Så finns det en ännu högre form av mod-
modet att trotsa smärta, att leva med den, att aldrig låta andra veta om den och att trots allt finna glädje i livet, att vakna på morgonen med entusiasm inför den kommande dagen.

That´s me!

I morgon kommer Adam och Alva, mina kärlekar.

Häxjakt.

Från och med den 1 juli 08 så sänker försäkringskassan sjukpenningen med 5% till 75%.
Man kan, om man är RIKTIGT sjuk och kommer att dö inom ett par månader, ansöka om att få behålla sin nuvarande sjukpenning på 80%.
Så nu är frågan om jag ska ansöka om 80%, sluta kämpa för mitt liv och hoppas på att dö inom några månader. Eller sänkas till 75% och försöka leva ett så rikt liv (utan pengar...!)som det bara går och hoppas att jag får många härliga år till?
För det är inte gratis att vara sjuk. Alla resor fram och tillbaka till sjukhuset, parkeringsavgifter, mediciner, ev. hjälpmedel och ibland specialkost (som är svindyrt!).
Hoppas att inte försäkringskassan har fått nys om min blogg och läste inlägget igår, för då skulle jag väl anses för frisk för att få någon sjukpenning över huvudtaget...

Dagens måste: Min man!

Fixardag.

Igår var vi på Ikea, där införskaffades gardinstång, ram, fluffig bäddmadrass och hundbajspåsar (de bästa och billigaste faktiskt!).
Så idag blev det en riktig fixardag. Det har bytts gardiner i matrummet. Vi har bytt ut vår gamla äckliga bäddmadrass mot den nya. Bröllopskortet har äntligen fått en ram och kommit upp på väggen (bättre sent än aldrig).
Vi har anlagt en liten stengång av Ölandssten till vår nya altan. Vi har varit och handlat mat på Coop för vårt kylskåp innehöll endast vita bönor och hallonsylt (inte gott till frukost...). Och till sist men inte minst så kom solseglet upp. Det blev nice!
Flitens lampa lyser över Vällingbyhöjden.
Vårt hem har under en längre tid varit eftersatt p g a alla våra resor men nu är vi ikapp.
Nu börjar också nedräkningen till dess barnen kommer hit igen, tre dagar! Vi hade så gott som bestämt att vi skulle vara hemma den här perioden vi hade barnen, men nu börjar suget efter att åka någonstans att göra sig påmind. Vi har fått lite inbjudningar till Flen, Vikbolandet, Älvnäs och Gävletrakten så vi får väl se vad det blir.

Dagens måste: Toblerone.

Tofs.

I dag har jag för första gången på mycket länge lyckats få upp mitt hår i tofs, ja okej med hjälp av några hårspännen. Men ändå!
Känns så bra att ha fått så pass mycket hår tillbaka att det går, och dessutom både ser och känner man sig mindre sjuk med hår än utan.
Det går inte att förstå hur det är att tappa håret om man inte varit med om det själv.
Många tycker säkert att det inte är något att klaga över när man är så pass sjuk, men att inte ha något hår på kroppen får konsekvenser.

Utan ögonbryn och ögonfransar så rinner det i ögonen konstant, inte alltid tårar.

Utan näshår rinner det ur näsan konstant, inte alltid snor.

Utan hår på huvudet så fryser man kolossalt mycket, inte alltid för att man har för tunt täcke.
Värmen stiger ju som bekant uppåt och där finns inget hår som isolerar. Sen tillhör inte jag de som förespråkar brasilianskt mellan benen och tycker därför inte att det är kul att se ut som en bebis därnere...

Dagens måste: Ropen skalla: Hår åt alla!

Mamma Mia.

Sitter nu och skriver till Abbalåtar som Lasse spelar på piano. Det är inte alla som har en egen barpianist hemma, jag undrar bara var drinken är? (ja vad fan, levern är redan förstörd!)

Dagens höjdpunkt: Filmen Mamma Mia som vi såg på bio i Vällingby. Den var bra men jag tycker nog att musikalen från Cirkus var bättre (vi såg den två gånger). Musiken däremot får man aldrig nog av, den är helt fantastisk.
Vi hade bokat biljetter så att vi skulle kunna välja plats. Vi ville nämligen ha en "kärlekssoffa", det är ju alltid mysigt att sitta nära och ta lite på varandra.
Vilka dyker upp i soffan bredvid... Ma och Pa! Say no more.

Efter föreställningen kom två gamla elever fram och pratade. De hade tagit studenten, tagit körkort och var helt vuxna liksom. Det är på dem, Adam och Alva som man märker att man blir äldre. Tycker fortfarande att jag är nitton eller så!
Dagens måste: Abbalåtar.

Båthund.

Ännu en dag att lägga i min chokladask.
Idag har vi varit ute med båten. Vi åkte ut till Ormön, vi kallar den så för det bor så många snokar där. Men hur jag än letade kunde jag inte hitta en enda idag. Synd, för det är den enda spänning jag har i livet!
Doris var med, hon tyckte att det var på tok för mycket vågor idag. Annars accepterar hon det mesta som vi tar med henne på, eller sätter på henne. Säkerhetssele i bilen, Sverigedräkt på fotbollsfesten, flytväst på båten eller röd tofs på julafton.
Efter båtutflykten hade vi sådan tur att ma och pa bjöd oss på middag, grillad lax och potatis. Och det bästa av allt... efterrätten, nån slags paj med bär på. Mums!
Jag försökte förklara för dem hur det liksom svider långt bak under tungan när jag ser något gott. Någon som känner igen sig?? Jag var ensam i det sällskapet i alla fall.
Dagens måste: Allsången på Skansen med E-type. Darling!

Kommentar.

Jag tycker det är kul att skriva, men det är ännu roligare att skriva något som man vet många läser. Jag har förstått att ni är några stycken. Jag vet också att det är några som ibland vill skriva en kommentar, men som inte har någon lust att öppna ett blogger-konto (för svårt?!).Jag har gjort det lätt för er, ni kan nu vara anonyma.

Men att klura ut de lustiga bokstäverna får ni göra själva.
Knep och knåp för vuxna...

Busstrejk.

Idag när jag hade gjort skelettscinten så skulle jag träffa de andra tjejerna i boken. Lasse som var med mig på röntgen vinkade av mig och tog Wembley hem. En av tjejerna mår inte så bra just nu, utan är inlagd på Radiumhemmet, så vi träffades där. Men trots det så blev vårt möte som vanligt väldigt trevligt.
Timmarna gick och jag började känna av jet lag, med andra ord, jag ville hem!

Lasse hade sagt att han kunde hämta mig om jag ringde när jag ville hem, men jag tyckte att jag minsann kunde åka kommunalt hem.
Det var ungefär två år sen sist så det kunde ju vara trevligt...
Vad jag inte visste var att det var busstrejk, så en sträcka som med bil tar tjugo minuter tog med buss två timmar!

Jag vet inte vad de strejkar för men för guds skull, ge dem vad de vill ha...

Ögongodis.

Låt mig få presentera: Rocky-Ruben Andersson (amerikanskt uttal). Är han inte helt underbar?

Nej nej, han bor inte hos oss. Han bor hos sin kattmamma (min syster) på Öland. Han hittades ca. fyra veckor gammal övergiven i ett stall. Hon kunde inte motstå honom (vem skulle kunna det???), så nu har Lusse och Nemi fått en liten kattbror.

När vi var där för två veckor sedan fick vi hjälpa till att vårda honom, ge honom mat ur nappflaska och bära honom nära vår kropp så han fick lite värme.

Jag tror att det är viktigt/nyttigt för barn att växa upp med djur. Att kunna känna empati, ta hand om någon som är helt beroende av en och att ha någon att prata med eller gråta ut hos när livet inte är till ens fördel.

Det kändes bra att se Adam ta hand om Rocky-Ruben, att han tog sin uppgift på största allvar.

Han är ju trots allt tonåring med allt vad det innebär, allt ska kretsa kring honom och det här med känslor är mest trams, nåt onödigt ont.

Men nu! Rocky-Ruben är världens mest kunniga katt vad gäller Playstation spel....

Från turist till patient.

Nämen hej, jag är tillbaka efter en underbar tripp till Danmark. Vi har haft det SÅ bra och mysigt.

Lasse, jag och Wembley (namnet på vår bil, efter registreringsnumret) har åkt runt på norra Jylland och sett så mycket man bara hinner på tre dar. En riktig höjdare var Skagen, bara måste dit igen. Om jag hinner... För det är så det känns. Att jag vill hinna med så mycket. Bara det, är en stor stress, vad av alla saker som jag tänkt mig göra under hela mitt liv ska jag välja att göra nu när min tid kanske inte blir så lång som det var tänkt??

När man är med om sådana här bra och mysiga saker så blir jag också väldigt påmind om vad jag kommer att missa. Så ibland när vi gör något utöver det vanliga så kan jag bli lite "låg" och säga saker som gör att Lasse får tårar i ögonen (och jag med). Men han är väldigt bra på att få mig på andra, positiva tankar igen, genom prat, något roligt skämt eller en sång...

Som sagt nu är jag tillbaka igen, och i morgon bitti ska jag till KS för en injektion med radioaktivt medel (låter det inte härligt...!?). Det ska fördela sig runt mitt skelett i tre timmar innan det är dax för skelett scint, en slags röntgen. Det här görs för att se om tumörerna har blivit större eller på annat sätt förändrat sig. Eftersom jag har haft ont i ryggen den senaste månaden så hoppas jag givetvis på det senare.

En påfrestande tid väntar fram tills dess svaret kommer.

Frisläppt

Nu har jag precis kommit hem från sjukhuset där jag blivit frisläppt från alla slangar efter cellgiftsbehandlingen. Vi hade en riktigt trevlig stund där, Lasse och jag. Det låg en "cancerkompis" (får man säga så??!) i sängen bredvid så det blev många härliga skratt.
Ni vet ju hur jag kan gå igång... Den här gången såg vi framför oss hur Lasse, efter min ev.bortgång, går omkring på behandlingsavdelningarna här på Radiumhemmet för att ragga. Han har ju en förkärlek till just cancerpatienter... Erkänn att ni också småler.

Alla väskor står packade och Doris är redo för en egen semester hos Lasses syster i närheten av Arkösund.
Måste avsluta nu för Lasse väntar på att få gömma datorn för ev inbrottstjuvar. Vad gullig han är ändå!

Nu ska vi till Danmark!
Hej så länge.

Grattis Doris.

Så här liten var hon, vårt lilla djur, när hon flyttade hem till oss och blev en i familjen Cederling. 8 veckor gammal och idag blir hon 10 månader. Vad tiden går, vi har redan haft henne i 8 månader. Vad mycket jobb, kärlek, oro, glädje och sällskap...

Valpperioden var skitjobbig tycker jag (kan bero på att jag påbörjade en ny tuff omgång med cellgifter och renoverade badrummet samtidigt...eller?). Hon ville ha min totala uppmärksamhet hela tiden och lämnade inte min sida, jag var med henne när hon bajsade ute och hon var med mig när jag bajsade inne. Precis som när barnen var små, då var man heller aldrig själv på toaletten.

Hon skulle ha mat ofta, bli rumsren och öva på att vara ensam korta stunder. Jag kände mig helt kvävd. Men det lönade sig, nu är hon världens gulligaste/bästa hund med värsta underbettet!

Nu måste vi bara lära henne lite allmänt hyfs, hon undrar fortfarande om katter och höns är mat eller kompisar, fast vi sagt det till henne.



Idag firar vi med leverpastej... mums!

Skilda världar.

Nu har jag lämnat dem. Barnen. Till deras pappa. Efter tre veckor tillsammans, som var överenskommet för sommaren. Två veckor ensamma,bara Lasse och jag, efter tre intensiva veckor. Att det kan vara sån skillnad.
Barnen förstår inte varför jag tjatar hela tiden om att de ska plocka ihop sina saker som finns spridda över hela huset. Att det är känslomässigt jobbigt att se deras saker. Att jag sväljer klumpen i halsen när jag går förbi och tittar in i deras tomma rum. De förstår inte heller hur det känns för en mamma att inte få ha dem hos sig jämt. Hur känns det för barnen?
Idag började deras "nya" semester hos sin pappas familj. Nya mål och nya förväntningar. Tänker att det är bra för dem, det bästa hos två familjer. För vi sparar ju det bästa till dem. Tills dess hittar vi på saker som lämpar sig bäst för två vuxna (och en hund!)...
Lasse och jag tar verkligen vara på tiden, det har vi alltid gjort, även innan jag blev sjuk igen. Vi vill uppleva saker tillsammans, ha kul tillsammans. Så därför börjar vi nu packa om våra resväskor för en romantisk resa till Danmark. Det ska bli trevligt, synd bara att bensinen är så dyr (vuxenpoäng eller?).

Är jag igång?

Har suttit i flera timmar för att få till en snygg sida. Tror jag börjar bli nöjd, men vet inte om det kommer att funka. Kommer man att kunna följa med mig på nätet?
Jag har inom det senaste året varit på seans tre gånger, på två utav gångerna har hon pratat om att jag kommer att skriva något. Är det det här hon menar eller att det håller på att skrivas en bok om mig (och två tjejer till) som kommer att bli klar nästa höst.
Har också själv känt att jag vill skriva något till Adam och Alva som de har kvar av mig om det värsta händer. Vill med egna ord berätta varför det blev som det blev, vill att de ska veta vad jag tycker är viktigt i livet och vad jag står för. Ja ja, de får väl hänga med här...